Sundströms snickeri i Ekenäs, Finland

EKENÄS SNICKERI KARL SUNDSTRÖM 1916 - 1930, SNICKERIFABRIK KARL SUNDSTRÖM 1930 - 1972

 

besöksräknare besökare sedan 23 sept. 2012

Nedanstående historik över Sundströms snickeri baserar sig i huvudsak på ett artesanslutarbete som gjorts av Johanna Mikkonen och Linda Lehtinen vid Yrkesinstitutet Sydväst i maj 2005

 

karl
sundstrom

På bilden till vänster står fabrikör Karl Sundström, 28.5.1871 - 30.6.1937, i mitten.Fotot är taget i slutet av 1920-talet.
På bilden ovan syns snickerifabriken längst till höger(S) (Foto Harry Holmström)

 

Snickeriindustrin var från början av 1900-talet näst efter textilindustrin den mest produktiva verksamheten i Ekenäs. På 1940-talet arbetade inte mindre än 4 snickerier i staden.
Fabrikör Karl Sundström blev, som Henrik Cederlöf skriver i bl.a. "Ur Ekenäs hävder", genom sitt tekniska kunnande och säkra smak även allmänt erkänd också bland konkurrenterna.
Verksamheten började i en gammal konservfabrik vid Promenadgatan 2 (numera Ystadsgatan), men flyttade 1920 till granngården Fabriksgatan 9, till utrymmen, som tidigare varit stadens första elmotordrivna kvarn.

De dåliga konjunkturerna i slutet av 1920-talet, som gjorde det svårt för de flesta företag, medförde att Karl Sundström inte hade möjligheter att föra företaget framåt i så stor utsträckning som han annars skulle ha kunnat. 1930 drabbades Karl Sundström av en svår sjukdom och hans dotter, Irene Sundström fortsatte verksamheten under namnet Snickerifabrik Karl Sundström. Som företagets verksamhetsledare anställdes Albert Österberg, som utomlands erhållit teknisk färdighet i snickeribranchen. Med Albert Österbergs hjälp kunde Irene Sundström arbeta upp företaget till en mycket hög nivå.

****

 

Sundströms snickeri

Den 16 oktober 1916 sökte Karl Sundström från Billnäs tillstånd att grunda ett möbelsnickeri på gården nr 271 i femte stadsdelen i Ekenäs (Se bild nedan). Snickeriet gick under firmanamnet "Ekenäs snickeri Karl Sundström".

Näringstillståndet beviljades och i slutet av år 1916 grundade herr Karl Sundström ett möbelsnickeri i gården Promenadgatan (nuv. Ystadsgatan 2). Fyra år senare flyttade fabrikör Sundström till Fabriksgatan 9, gård nr 272, och inrymde där sitt snickeri i en gammal kvarn. Sundström var en snickarnas "grand old man" i Ekenäs. Hans tekniska kunnande och säkra smak var allmänt kända också bland konkurrenterna. Att han under sin livstid inte fick tillfälle att föra sitt företag så långt han med dessa förutsättningar borde ha kunnat, berodde på de dåliga konjunkturerna i slutet av 1920-talet, vilka blev en svår käpp i hjulet för de flesta företagare i staden. (Ur Ekenäs Hävder. Industriella inrättningar i Ekenäs, Henrik Cederlöf 1946:148-150)

kvarteret  

ksundstr På tomt 271 började K Sund-
ström sitt snickeri, som senare flyttades till tomt 272.

Ovan: Fabrikör Karl Sundström

 

 

 

 

 

När fabrikör Sundström år 1930 drabbades av en svår sjukdom, fortsatte hans dotter, fröken Irene Sundström, verksamheten under firmanamnet Snickerifabrik Karl Sundström. Som företagets verksamhetsledare anställdes kort därpå herr Albert Österberg, som under långvarig vistelse utomlands skaffat sig teknisk färdighet i snickeribranchen. Med förenade krafter lyckades dessa två arbeta upp företaget till en synnerligen hög nivå.

 

Irene Sundström

Irene Sundström, dotter till Karl Sundström föddes 13.1.1896 i Bromarf. År 1917 kom Irene Sundström till Ekenäs från Hangö, där hon för övrigt blev student från stadens gymnasium två år tidigare. I Ekenäs tog hon initiativet till en flickscoutkår, Ekenäs girlscouter, och var kårchef den första tiden.

irene

 

Efter det fadern insjuknat i en svår sjukdom övertog Irene ansvaret för snickeriverksamheten från 1930. Tillsammans med från Sverige importerade verkmästaren Albert Österberg gjorde de Snickerifabrik Karl Sundströms produkter kända runtom i landet. (Västra Nyland 25.4.1993, nekrolog).

Irene adopterade två barn från Hangö. År 1946 adopterade hon Gunvor Sundström och ett år senare, 1947 Gunvors bror Sven Sundström. Att en ensam kvinna fick adoptera barn under krigstiden var ganska ovanligt. Orsaken till att det lyckades var antagligen hennes Svälordnade ekonomi. (Sundström, S. 12.10.2004)

Trots de hårda krav yrkeslivet ställde ville den socialt medvetna Irene Sundström även göra en insats på det kommunala planet. Två perioder, 1946-47 och 1951-53 tillhörde hon stadsfullmäktige och hon torde ha varit den första kvinna som invaldes i stadens verkställande organ stadsstyrelsen. Härmed följde förstås också en hel del uppdrag i nämnder och direktioner, på 60-talet tillhörde hon t.ex. direktionen för hemvårdsverksamheten och direktionen för handelsläroverket samt förbundsfullmäktige för Västra Nylands yrkesskola.

Sin största insats gjorde hon emellertid i början av sin kommunala bana. Hösten 1946 föreslog hon i stadsfullmäktige att en hemsyster skulle anställas. Hon fick gensvar och den första systern kom följande år. Detta var den ringa början till dagens omfattande hemservice och öppna vården inom den sociala sektorn.

Irene Sundström bodde i den s.k. Sundströmska villan ända till 1977 då den revs. Efter det flyttade hon till Björknäsgatan 28 och sina sista år bodde hon på Hagahemmet till sin död 12 april 1993, då 97 år gammal. (Västra Nyland 25.4.1993 nekrolog).

"Irene var en precis människa men jag hade ingenting emot henne. Frågade du någonting så fick du alltid ett ordentligt svar. Det var inte något fel på henne på det viset".
"Irene var en bra människa, en stark kvinna och en påverkare i stan."
"Irene var kanske lite av den där gamla sorten att man nog inte precis var Du med henne, som det är nuförtiden... det var liksom gamla stilen. Det var Fröken Sundström."(Andström 20.10.2004, Sjöblom 6.10.2004, Sundström R. 12.10.2004).

fam s   irene 2

Albert Österberg

Albert Österberg föddes i Billnäs 25.8.1897. Släkten var svenskar men kom till Finland 1810. Albert började sin karriär i Billnäs bruks snickeriavdelning, fortsatte därefter i Hyvinge Snickerifabrik, Koulukalusto i Salo samt hos Firma Boman i Åbo. Albert som var rikssvensk medborgare for över till Sverige 1920 för att studera till möbelritare och studerade dessutom stillära vid en teknikerskola. År 1935 studerade han på Hantverksinstitutet i Stockholm och tog mästarekurs inom ytbehandling. Efter det lärde han sig yrket som lärling i många olika snickerier landet runt, bl.a. i Norrköping, Uppsala, Hedemora och Västerås. Han gick på kurser i Nordiska museet och lärde sig möbelritning. Han satt på många olika museer t,ex. i Gävle och Jönköping och ritade av möbler. Han fick inte lov att röra möblerna utan fick använda ögonmåttet då han skissade upp dem i sitt häfte.

Albert kom till Ekenäs 1930 samma år som Karl Sundström insjuknade och Irene Sundström tog över verksamheten. Snickeriet var då nerslitet och var i behov av förnyelse. Irene behövde då någon som kunde leda och utveckla snickeriet och hade tidigare hört om Albert att han var en kunnig man. Albert anställdes som verkmästare och utvecklade och ritade alla produkter. Irene och Albert lyckades tillsammans rädda snickeriet. Tillsammans gjorde de Snickerifabrik Karl Sundströms produkter kända runt om i landet, stor uppskattning fick t.ex matsals- och salsmöblemang i bondrokoko. (Sundström S. 12.10.2004).

"Albert kunde nog vara bestämd av sig han. Det som han sade så det var rätt. Det gick inte att ändra på det."
"Albert var noggrann och övervakade att möblerna gjordes bra och var hållbara. Han var inlärd på det sättet."
"Tillika var han nog bra ändå, bara man visade god vilja och arbetade enligt hans anvisningar." (Andström 20.10.2004, Ekholm 22.10.2004, Gabrielsson 5.10.2004, Sundström 12.10.2004)

abbe
Albert Österberg 25.8.1897 - 15.2 1985 (Sundströms bildsamling)

 

Snickeriets utveckling

År 1916 grundlade herr Karl Sundström sitt snickeri vid Promenadgatan 2, på samma plats där sedan Karl Wendelins snickeri kom att stå. Fyra år senare, 1920, köpte Karl Sundström en gammal kvarn vid Fabriksgatan 9 där han inrymde sitt snickeri. De dåliga konjunkturerna i slutet av 1920-talet gjorde att herr Sundström inte hade möjlighet att föra snickeriet så långt som han med sina kunskaper hade kunnat göra. Efter det att fabrikör Sundström år 1930 drabbades av en svår sjukdom, fortsatte hans dotter, fröken Irene Sundström verksamheten under firmanamnet Snickerifabrik Karl Sundström. Snickeriet var då i behov av en förnyelse, det behövdes ett ordentligt lyft för att klara av den ökande konkurrensen.

På 1930-talet verkställdes några nödvändiga förbättringar och tillbyggnader på den ursprungliga anläggningen, och åren 1942-43 slutfördes ett fullständigt ombyggnadsprogram. Det ståtliga trevåningshuset vid Fabriksgatan rymde då en hypermodern fabriksanläggning. Den bestod av tre verksamhetsavdelningar, maskinavdelningen, hopsättningsavdelningen och ytbehandlingsavdelningen.Vad som producerades där fyllde de högsta fordringarna i fråga om smak och kvalitet. (Cederlöf 1946 s 149-150)

 

kvarn
 
nybygg
Den gamla kvarnen dit Karl Sundström flyttade sitt snickeri 1920
 
1930 påbörjades utbyggnaden av snickeriet

 

utbygg  
nybygg2
Till vänster syns den gamla kvarnen med sin nya utbyggnad
 
1948 slutfördes ett fullständigt utbyggnads- program.Sven 8 år på den nyreparerade Forden

Bilderna ingår i Sundströms bildsamling.

nybygg2a
Den moderna fabriksanläggningen med "Sundströmska huset" i bakgrunden

"Irene Sundström reste kring hela landet ända upp till Rovaniemi för att sälja sina produkter. För att resa lite billigare åkte hon på natten i sovvagnar så behövde hon inte ta in på något hotell. Sedan sålde hon på dagarna. Det kunde räcka ett par veckor för att få den ekonomiska sidan ordnad. Man måste ge sig till känna kring hela Finland om det skulle bli någonting sålt. Efter det kunde beställningarna komma automatiskt sedan." (Österberg 7.12 1982).
Irene hade med sig ett album som innehöll bilder på produkter som tillverkades på Sundströms snickeri. På detta vis marknadsförde hon snickeriet. Se bildsamling över Sundströms produkter).

album1   slbum2

Irenes produktalbum som hon hade med sig på sina affärsresor (Sundströms material)

Produktionen omfattade före krigen barockmöbler av ek, men på grund av råvarubrist måste man sedan övergå till björk och furu. Sundströms hade ett bredare sortiment stilmöbler. Företagets matsals- och salsmöblemang i bondrokoko och modernare stilar uppskattades mycket. Sundströms produkter hade god renommé och sålde bra långt utanför hemmamarknaden. (Cederlöf, Henrik 1993:332-333). Det såldes möbler över hela Finland, bl.a. till Rovaniemi, Jyväskylä och Tammerfors. (Ekholm 22.10.2004).

På Sundströms Snickeri gjorde man även inredningar till bl.a. Hagahemmet i Ekenäs, Mjölbolsta sjukhus, Seminarieskolan och handelsläroverket i Ekenäs. Dessutom gjordes inredning till olika butiker och restauranger. Man gjorde även kyrkbänkar till Snappertuns kyrka.

Karaktäristiskt för företaget var dess strävan att behålla något av hantverkets personlighet över produktionen. Möblerna såldes i Sundströms egna affärer i Ekenäs, Karis och Helsingfors. (Cederlöf 1946:150).

I Ekenäs hade man två butiker, Ekenäs Möbelaffär i gamla sparbankshuset vid Gustav Wasagatan och den andra vid Stationsvägen. Butiken vid Stationsvägen var 80 m² med lager och kontorsutrymmen inräknade. Butiken hade stora skyltfönster där möblerna ställdes i grupper exempelvis stolar, bord och soffa i samma stil. I butiken jobbade Doris Karlsson. Butiken vid Stationsvägen var dubbelt större och bestod av två våningar. På nedre våningen fanns en utställnings- och försäljningsavdelning.. I butiken jobbade Brita Ellenberg, Anna-Lisa Bussman turade mellan Sparbanksbutiken och den i Ekenäs Tryckeris fastighet.

Dessutom hade man en butik på Centralgatan i Karis. Karis Möbel- och Mattaffär hade ett försäljningsutrymme på ca 100 m² och dessutom fanns ett möbellageri nedre våningen. Som försäljare arbetade Greta Fagerström och Hjördis Wik.

I Helsingfors hade man den största butiken med en yta på 70 m² i övre måningen och 150 m² i nedre våningen där försäljningsutrymmet fanns. I Helsingin Huonekalutehdas fanns även ett upphöjt rum som fungerade som skyltfönster för utställningsändamål. Som föreståndarinna i butiken jobbade Edit Andersson och Meeri Niilerpalo. Dessutom hade man en verkstad vid Norra Järnvägsgatan 19 där bröderna Hytönen färgade och polerade möbler. Försäljningen gick bra i Helsingforsbutiken ända till 1960 då butiken drabbades av en stor översvämning och över 100 m² förstördes. Butiken fortsatte länge efter det i Meeri Niilerpalos ägo. (Sundström S. 12.10.2004).

 

Branden

Den 14 februari 1931 kl. 11.05 alarmerades brandkåren till snickerifabrikören Karl Sundströms gård vid Fabriksgatan. Eld hade utbrutit på vindsvåningen i det s.k. "Sundströmska huset", den stora villan i Jugendstil. övre våningen förvarades bl.a. ett stort antal möbler, som gav god näring åt lågorna. ( Reuter, Jonatan Ekenäs Stad och Bygd. Natur-och Kulturskildringar, häfte II s. 132, nytryck 1990)

Dessutom hade Albert Österberg en reskoffert full med ritningar på möbler som han måste få räddad. Albert berättade i en intervju gjord 1982 hur han själv tagit sig in i huset för att rädda sina ritningar. Hur han kröp längs golvet för att komma undan den värsta röken och när han slutligen kom fram till rummet där ritningarna låg var det så tjock rök att han knappt hittade fönstret. Han slog upp fönstret för att få lite luft, sedan kastade han ut reskofferten. Någonting annat hann han inte rädda förrän han hastigt måste ta sig därifrån igen. Men det gick inte att ta sig ut samma väg som han kom. Den enda utvägen var genom fönstret på andra våningen. Så Albert satte sig i fönstret och skrek åt två små pojkar som stod där under att "ni skall laga er undan för nu hoppar jag", och det gjorde han. Han kom ner rätt bra för han hade knäna böjda så det blev inte en så hård stöt. Det skrällde ändå till så att han miste andningsförmågan för en stund, men Albert tog snö och gned in huvudet så att han frisknade till. Först då kom brandkåren fram. Karl Sundström som låg sängbunden i huset måste bäras ut med säng och allt och där fick han sedan ligga i snön så länge det brann. Det fanns ingen ambulans så åtta man fick bära honom på bår till sjukhuset. (Österberg A. 7.12.1982)

Skadorna blev rätt omfattande. Man beräknade att själva byggnadens skador uppgick till omkring 75.000 mk. Dessutom förstördes en mängd värdefullt lösöre. Tre företags bokföring som fanns på vinden blev förstörd, samt även lösegendom och inredning i de övriga lokalerna förstördes, dels av vatten, dels av vårdslöshet vid utbärandet av föremålen. (Västra Nyland 17.2.1931 s.18)

branden

Det Sundströmska huset revs sommaren 1977 för att ge plats åt de nya bostadshusen i hörnet av Fabriksgatan och Grönalundsgatan invid viadukten. Huset måste rivas pga. att gatan skulle breddas. Kontrasten blev stor mellan jugendhuset och det betonghus som uppfördes. I dag är det Sundströmska huset åter uppbyggt några hundra meter från presidentresidenset Ekudden i Mejlans.

 

Hur möblerna blir till

Först sågas trädet till stockar varefter man sågar dem till bräder. Därefter skall bräderna in i torken några veckor där det är hett som i bastun. Här bör sägas att denna procedur fordrar stor varsamhet och erfarenhet i facket. Efter den behövliga torkningsproceduren kommer virket in i maskinverkstaden, till kapsågen. Virket kapas i lämpliga längder. Då man använder ädlare träslag har man sällan massivt trä, utan använder sig av mindre ädelt trä som blindträ. Därefter limmas faneret på så att fibrerna i vardera träslaget följer samma riktning. Man måste här arbeta med upphettade zinkplattor och kraftiga pressverktyg. Endast då man vill ha buktiga ytor använder man helt massivt trä. Även denna procedur kräver stor erfarenhet.

Efter torknings- och limningsprocesser fortsätter virket sin väg genom en rad olika maskiner. Först behöver man en mall, en ritning att arbeta efter. Därefter sågas, hyvlas, borras, fräses och svarvas delarna som senare skall bli vår möbel. Träsnidaren gör efter ritningar sirliga figurer och mönster. Bitarna fogas ihop bit för bit, tills möbeln tar form.

Slutligen skall möbeln ytbehandlas. Här stöter man på flere olika slags behandlingar: lasering eller betsning, lackering, boning eller polering. Förbetsning och efterbetsning, sprutlackering och polering för hand. (Västra Nyland 21.5.1938, s.10)

transport

"Här säger möblerna farväl till snickeriet i Ekenäs" (Västra Nyland 21.5.1938)

 

Det som bör nämnas är att Sundströms möbler inte är märkta, de har ingen stämpel som skulle göra det lättare för andra att kunna känna igen snickeriets produkter. De som arbetat eller annars växt upp med möbler från snickeriet kan nästan med säkerhet säga vilka produkter som är tillverkade på snickeriet. Det ansågs väl inte behövligt att märka produkterna, eftersom snickeriet var välkänt på orten. Andra tillverkare som t.ex. Asko märkte sina produkter.

Produktsortimentet hölls detsamma för det mesta, enstaka gånger kunde det komma något nytt eller att det ändrades på ritningarna för någon möbel enligt kundens önskemål. Då möbler skulle tapetseras rekommenderades ofta Sainio i Ekenäs. Folk kunde komma till snickeriet och direkt beställa produkter, för det mesta ytbehandlade, men också ibland råa, d.v.s. obehandlade. Kunden fick då själv måla möbeln efter eget val. (Ekholm 22.10.2004)

 

Råvaran

Material som användes mest var björk och björkfaner, furu och mahogny. Möblerna tillverkades också i alm, almfaner, valnöt, magogny och mahognyfaner, teak, björkrot, flammig björk och ek samt ett fåtal möbel i jakaranda. Virket lagrades i norra hamnen.

"I början användes s.k. varmlim, hud- och benlim för att limma t.ex. faner och fogar med. Senare tog man i bruk vattenfast lim vid fanering, då man skaffat en hydraulisk fanerpress."(Andström 20.10.2004)
"För det mesta användes cellulosalack och thinner vid ytbehandling, men för bondrokokomöbler användes vit färg."
"För köksmöbler användes grön, vinröd eller vit färg." (Sundström S. 12.10.2004)

 

Snickeriets avdelningar

Maskinavdelningen

Maskinsnickeriet fanns i första våningen, där man sågade till bitar för möbeltillverkningen. Virket togs från bl.a. Billnäs såg, samt från Örnmark i Gennarby. Virket staplades först i månader på gården eller på hamnområdet för lufttorkning. Sedan tog man in virket i nedre våningen och sågade till det i lämpliga längder. I bottenvåningen i maskinsnickeriet fanns kapsågen; hängande i taket, svängande som en pendel, såg för kantning och klyvning av bräder, rikthyvel; l kutter, fräsmaskin; spindeln under fräsmaskin; spindeln över, smärgel; för underhåll av verktyg stämborrmaskin; fyrkantiga hål för stolars tappar, elektrisk svetsmaskin; mest för skarvning av bandsågens blad, planhyvel; 2 kuttrar uppe och 2 kuttrar nere för släthyvling av fogar, rikthyvel; 1 kutter, bandsåg och rullputsmaskin med plan sidoskiva.

Det krävdes rätt mycket utrymme för lagring av material och halvfärdiga produkter på kärror på maskinsnickeriavdelningen.. Dessutom behövdes utrymme för förvaring av limmade fogar. På bottenvåningen fanns också ett virkesmagasin och två torkutrymmen. Det fanns t.o.m. modeller på t.ex. stolsben hängande ovanför snickarbänken så att man fick alla exakt likadana. (Sundström S. 12.10.2004)

Willberg skötte kapsågen, sågning för kantning och klyvning av bräder. Birger Bäckroos använde ena rikthyveln och fräsmaskinen. Kosti Nett skötte fräsmaskinen, samt bandsågen. John Bäckroos arbetade på planhyvel tillsammans med en hjälpkarl som matade in virket, samt på rikthyveln. Karl Westerlund handhade rullputsmaskinen. (Sundström S. 12.10.2004).

 

Hopsättningsavdelningen

I andra våningen, som var formad som ett U, fanns bänksnickeriet och faneringsavdelningen. Bänksnickarna satte ihop möblerna. Det sattes faner på och sedan putsades möblerna före den ihopsatta produkten skickades upp till färgeriet för ytbehandling. Stycken som skulle svarvas skickades till Hangö. Det hade funnits en snidare på plats i snickeriet i början, senare gjordes dessa snidade delar hos Röberg och Wikberg i deras egna verkstäder i Ekenäs.

Faneret köptes från AB Mahogany i Helsingfors. Det ädla faneret var endast 0,6 mm tjockt. Vid faneringen ströks limmet i början ut med pensel innan snickeriet köpte en maskin som strök limmet på bitarna. Fanerpressen värmdes med ånga, det var 100 grader varmt på pressborden. Varmlimmet hann kallna om en större skiva skulle faneras, då sattes varma zinkplattor på så att limmet värmdes upp medan man pressade ihop styckena. Den gamla fanerpressen skulle skruvas för hand, medan den hydrauliska pressen sattes igång med att trycka på en knapp. Arbetsfasen blev snabbare med de nya vattenfasta limmen, torkningstiden förkortades märkbart från några timmar till ca fyra minuter.

Teakfaner lackerades inte, utan man satte teakolja på. Man strök på två till tre lager av teakoljan, så att man fick en fin och hållbar yta. Vid faneringen av böjda former användes formar av trä. Almrotsfaner var ett dyrt och unikt material, som användes på speglarna i barockmöbler. (Andström 20.10.2004)

I andra våningen stod en hydraulisk fyra tons fanerlimmaskin, svarv; användes endast sporadiskt och bandputsmaskin; för putsning av fogar med pålimmat ädelfaner. Andra våningen var hopsättningsavdelning. Andström skötte den hydrauliska fanermaskinen. Karl Westerlund skötte också bandputsmaskinen i andra våningen. (Sundström. S 12.10.2004).

 

Ytbehandlingsavdelningen

Tredje våningen inrymde färgeriet i ena änden samt ett lager för möbler. Här lackerades, betsades och färgades möblerna innan de transporterades till affärerna eller kunderna. Det användes bl.a. cellulosalack, thinner och plastlack, däremot polerades det ganska lite. Det användes ljusa och mörka betser. Lacket ströks på med pensel eller genom sprutning.

Man patinerade med guld eller brons, schatterade (skuggade) med betsmedel, i utskärningarna på bondrokokomöblerna. Därefter sattes mattlack på för att patineringen, schatteringen skulle hållas på. Barockmöbler patinerades mörka. Här skuggades alla slitna ytor med stålull. Först tvättades möbeln med en svamp vid betsning så att det "gamla" trängde fram, d.v.s. patineringen. Betset fick torka, varefter man tog med stålull fram skuggorna. Därefter sprutlackades möbeln först med cellulosalack och sedan arbetade man upp glansen för hand. (Sjöblom 6.10.2000). "Pirtti" soffor kunde färgsättas gröna, vita eller röda med schatteringar. (Sundström S. 12.10.2004).

Arbetet uppe i färgeriet hade sina nackdelar. Det fanns inga skyddsmasker så arbetarna var tvungna att andas in starka kemikalier. Alla klarade inte av det, somliga mådde illa och fick huvudvärk. Sammanlagt var det fyra till fem man i färgeriet. Alla hade sina egna uppgifter att sköta bl.a. patinering, lackning och färgning. (Gabrielsson 5.10.2004).
Det fanns bara två fläktar i väggen som sög ut ångor vid det roterande bordet där möblerna sprutlackerades. (Sundström S. 12.10.2004).

Alla maskiner var inte bemannade med egna män, utan vissa yrkesskickliga maskinskötare skötte turvis flera maskiner. Ofta stod verkmästaren Albert Österberg vid bandsågen då Kosti Nett var upptagen med överfräsen. Då verkmästaren inte var upptagen med arbetsledning, sågs han i sitt ritkontor i andra våningen bakom bänksnickaren Mikael Nyberg. (Sundström S. 12.10.2004).

 

Snickeriarbetarna

I snickeriet jobbade som mest ett 30-tal personer. Arbetsdagen började klockan sju på morgonen och slutade klockan fyra på eftermiddagen. Under dagen hade man en timmeslång matpaus, då alla arbetarna gick hem för att äta. På lördagarna arbetade man från klockan sju till klockan två, då hade man en halv timmes matpaus. På 1960-talet kom lördagsarbetet bort efter hand. Arbetarna kunde ta ut två veckors semester, men på 1950-talet förlängdes semestern till tre veckor. Lönen inom snickeribranchen var ganska låg på den tiden.

Ragnar Sundström gick i Pojo Folkhögskola där han tillverkade bl.a. ett bord. Han började arbeta på snickeriet i december 1944, som maskinsnickare. Han hade anmält sig som arbetssökande för arbetsförmedlingen efter kriget. Han tog över efter Per Henriksson i färgeriet. På färgeriet i tredje våningen fungerade Ragnar Sundström som arbetande förman. Han slutade jobba 1970, då han i stället började på Werners ramfabrik. (Sundström R. 12.10.2004).

Birger Sjöblom kom till snickeriet i februari 1948 och fick arbete som möbelfärgare. Han hade arbetat bl.a. på Wendelins snickeri och på Raijs snickeri om somrarna innan han började på Sundströms snickeri. "Man säger att det är snickaren som gör möblerna, men egentligen är det maskinsnickaren som gör det. De andra plockar bara ihop möbeln.". Han jobbade ända fram till 1970. (Sjöblom B. 6.10.2004).

Kurt Andström fick jobb på snickeriet 1949, efter militären. Han började som trettonårig jobba på snickerier. Han hade bl.a. arbetat på Wendelins snickeri med fanering. Kurt Andström var den enda som skötte om faneringen på Sundströms snickeri. Han slutade på snickeriet 1969. (Andström K. 20.10.2004).

Sven Ekholm kom till snickeriet som sjuttonåring. Han hade gått två år i Karis yrkesskola på trälinjen. Han träffade verkmästare Österberg på gården och frågade om det fanns arbete. Han fick börja med enklare arbeten på snickeriet, skötte bl.a. virkestorken, putsade yror på möbler mm. Senare fick han börja limma ihop möbler. Efter hand avancerade han till bänksnickare. "Karl Westerlund var skicklig på att använda bandslipen. Han skulle putsa den tunna fanerade ytan två gånger, utan att slipa igenom faneret. Det var skickligt gjort det."(Ekholm S 22.10.2004).

Torsten Gabrielsson kom till snickeriet 1954. Torsten hade gått i Västra Nylands yrkesskola på träarbetarlinjen 1949-1952. Han sökte jobb och fick börja nere i pannrummet som eldare. I ett senare skede flyttades han upp till färgeriet, där han jobbade i många år. Ragnar Sundström lärde Torsten hur han skulle göra ytbehandlingen.Arbetet förlöpte bra trots att det användes starka lacker som plastlacker och cellulosalacker. Snickeriet hade en gammal Ford 1948-1963, som användes för att köra bl.a. till möbelaffärerna och också till kunder. Birger Strandberg körde bilen, Torsten åkte ibland med honom. 1963 byttes Forden till en ny Bedford som Sven Sundström inhandlade. (Gabrielsson T. 5.10.2004).

 

. fabrikation

 

 

Nämnda personer som har jobbat på snickeriet är:

Karl Sundström
grundare
Irene Sundström,
ägare
Albert Österberg
verkmästare
Sylvi Sainio
kontorist
Kosti Nett
maskinsnickare
John Bäckroos
maskinsnickare
Birger Bäckroos
maskinsnickare
Mikael Nyberg
bänksnickare
Sven Ekholm
bänksnickare
Jarl Lindroos
bänksnickare
Frans Westerlund
bänksnickare
Henry Asplund
bänksnickare
Valter Willberg
sågare
Karl Westerlund
putsare
Kurt Andström
snickare, fanerare
Boström
snickare
Himmelroos
?
Birger Strandberg
chaufför, bänksnickare
Torsten Gabrielsson
färgare
Holger Gabrielsson
färgare
Ragnar Sundström
färgare, förman
Birger Sjöblom
färgare
Jouko Kouhia
färgare (i dag egen lastbilsfirma)
Röberg
snidare (egen verkstad vid Drottninggatan)
Wikberg
snidare (egen verkstad i Österby)

 

 

arbetarfoto

 

Konkurrenterna

Wendelins var ett mindre snickeri på ca tio man. De tillverkade stilmöbler i björk och ek med snidade delar. De hade en heltidsanställd snidare.
Wendelins gjorde endast möbler, inga köksmöbler. Deras affär fanns i Helsingfors, där såldes ofärgade möbler.
Schöns snickeri i Österby var ett litet snickeri. Dessutom fanns Raijs snickeri, som gjorde t.ex. dörrar och fönster.
Kurants möbelaffär ägdes av Vainiomaa, som också hade ett färgeri i Ekenäs. Där såldes t.ex. Asko möbler. (Sundström S. 12.10.2004).

 

Snickeriverksamheten avslutades

Snickeriet avslutade sin produktion1972. Varför lades snickeriverksamheten ner? Snickeriet producerade ju kvalitetsmässigt bra och hållbara möbler.
Viljan att fortsätta fanns ännu kvar, trots att de flesta redan var åldersstigna. Varför rekryterades inga nya unga förmågor? På vilka grunder avslutades snickeriverksamheten? För det första fanns det inte någon som ville ta över snickeriet efter Irene Sundström. Nedläggningen berodde delvis också på att hela verksamheten var i behov av förnyelse. Det behövdes nya idéer, ny och modernare utrustning och ny personal. För det andra hade marknaden förändrats. Sundströms möbler var för hållbara för den "nya" tiden. Många industrier började spotta ut möbel efter möbel snabbt och billigt. En ny period av slit och släng hade börjat. Sundströms möbler hade förlorat sin marknad eftersom folk ville kunna förnya sitt möblemang med jämna mellanrum. Detta blev slutet på det lilla snickeriet i Ekenäs, som så många kommer ihåg. Trots att snickeriet inte finns längre, lever det kvar i folks minne. Sundströms möbler lever vidare i folks hem med en hållbarhet som få av dagens möbler klarar av.

 

Sammanfattning

Sundströms snickeri har en lång och intressant historia bakom sig. Företaget har haft många framgångar men också stött på mycket motgångar under årens lopp. På den här tiden var Ekenäs en av landets främsta "snickeristäder" och var känd för sin goda kvalitet, sin personliga stil och sin prägel på möblerna. Ekenäs var även den enda pålitliga leverantören av ekmöbler eftersom det fanns rikligt med ekskog i trakten. Senare övergick man till björk och furu p.g.a. råvarubrist.

De dåliga konjunkturerna i slutet av 1920-talet blev en svår käpp i hjulet för de flesta företagare i staden, men trots detta lyckades Sundströms snickeri fortsätta sin verksamhet och dessutom utveckla och modernisera sin fabrik. Detta säkrade snickeriets framtid ända till 1970-talet. Under företagets 56 verksamma år hann många arbeta på snickeriet och vi hoppas att detta arbete har väckt några trevliga och glada minnen för de fem "fd.sundströmsmedarbetare" som ställde upp på intervjuer och att de övriga har fått en inblick i att jobba inom snickeribranschen på 1900-talet.
Lät historien bekant?

 

 

KÄLLFÖRTECKNING

Cederlöf, Henrik 1946. Ur Ekenäs Hävder. Industriella inrättningar i Ekenäs
Cederlöf, Johannes 1955. Ekenäs Stads Historia II. 1971-1809. Ekenäs Tryckeri
Cederlöf, Johannes 1964. Ekenäs Stads Historia III. 1810-1930.. Ekenäs Tryckeri
Cederlöf, Henrik 1993. Ekenäs Stads Historia IV. 1930-1980. Ekenäs Tryckeri
Holmström, Harry. Bildsamling
Magistratens dombok 1916-1918; Ca 37
Nicklin, Egil. En stadsdels barndom. Ekenäs Tryckeri
Reuter, Johannes Ekenäs Stad och Bygd. Natur- och Kulturskildringar, Häfte II (Nytryck 1990)
Sundström, Sven Bildsamling
Västra Nyland, nekrolog 25.4.1993
Västra Nyland 17.2.1931. Eldsvåda härjar hos Karl Sundström. s 18
Västra
Nyland 19.2.1931. Bildmaterial
Västra Nyland 21.5.1938. Huru våra möbler bliva till. s. 10
Österberg, Albert 7.12.1982

Intervju med:

Andström, Kurt 20.10.2004
Ekholm, Sven 22.10.2004
Gabrielsson, Torsten 5.10.2004
Sjöblom, Birger 6.10.2004
Sundström, Ragnar 12.10.2004
Sundström, Sven 12.10.2004

 

mobler1
mobler 2
   
mobler 3
mobler4
   
mobler5
mobler6b
Sundströms möbler
på 1970-talet
mobler7 mobler8
   
mobler9 mobler10
   
 

 

   
mobler11b
 
mobler12b

Övre bilden: Renässansbord, stolar, skänk i betsad björk.
Bilden i mitten: Vagga tillverkad av Albert Österberg 1965
Nedre bilden Barockstolar i ek och Chippendal byrå i mahogny

barockstol

Barockstol.

TILLBAKA